[...] I slutet af april månad kommo tidningar att breverna skulle till ett stort antal komma till kejsaren, vilket honom ganska mycket oroade, efter han ej visste om de kommo som fiender eller vänner. Brever kallas här egentligen landsfolket eller bergs bebyggare, vilka många tusende tillsammans resa hela landet igenom; de föra med sig hustrur, barn, boskap och allt vad de äga, där de finna en bekvämlig plats så de upp sina tjäll, plöja och så. Men efter skörden bryta de upp och söka andra platser; då dessa flockar trosta varandra, hava de ständiga krig sins emellan, och den som vinner borttager de andras egendom och skingrar de överblivna; med städernas inbyggare hava de ock ständigt fientligheter, emedan de bortröva och stjäla ifrån städernas folk deras kreatur, och annan egendom, vilket de ock gör tillbaka. Kejsaren plägar merendels hava fred med breverna sedan han så mycket förlorat vid deras fiendeskap, emedan de 7 gånger satt honom ifrån kejsare-värdigheten och satt hans bror mulli Gerdis i hans ställe, för vilken orsak kejsaren så mycket fruktade deras ankomst, ehuru de annars borde anses för hans undersåtar.  

Men denna hans mildhet blev [...] förvandlad uti tyranni, besynnerligen efter den 13 april, då hans fastlag, lent eller ramdam kallad, begyntes.

[...] Denna tiden lät han mörda större delen av sina förnämsta officerare, andra lät hans ganska illa piska och plåga och de kristna med ett fördubblat svårt arbete tvinga under alcajdernas omänskliga händer med hugg och slag, så de föllo som döda under bördorna och trodde vi ofta aldrig slippa med livet ifrån arbetet, som emot vanligheten stundom varade till sent på natten, besynnerligen de första 14 dagarna utav dess fastlag, då kejsaren nästan ständigt var närvarande: Men sedermera blev han något bättre till humörs då han fick en present utav gouverneuren uti Salé, som bestod av rött och blått kläde...   

Kejsarens ostadiga sinne fingo vi dagligen förnimma uti de första månaderna på året, fastän han under den tiden plågade mera sina egna officerare än oss kristna, ty stundom lät han slå dem med käppar så man trodde att dem aldrig undslippa med livet, och stundom måste de till hans förnöjelse bitas och fäktas emot varandra...

[...] Uti mars månad var kejsaren dock mycket god emot de kristna, så att han stundom då det var svårt oväder och regn när vi kommo ut att arbeta, lät oss gå tillbaka och bliva hemma uti Knuten...

[...] Vi hade uti begynnelsen varit ganska illa utkomna här uti Fez, ty vi kunde omöjligen leva av det lilla vi fingo om dagen av kejsaren , och allt vad vi hade till understöd alla tillsammans voro de 7 guineer, som jag gömde undan då jag blev tagen; om inte herr consul George Logie uti Alger varit så gunstlig och skickat oss den 1 februari 1755 50 stycken växel-dukater, fastän han därtill ännu ej fått någon mig bekant befallning från Sverige. Sedermera blev mig ock tillskickat, ifrån några stycken svenska kofferdi capitainer som voro uti Gibraltar och fått veta om vårt elände, 8 dukater och 16 blanquin. Den 23 januari avled en av våra svenska gossar kalld Gustaf Lambrich efter en ganska långsam vattusot genom en pinsam död, han var ifrån Öland, salig herr kyrkoherden Lambrichs son, havande ännu sin k. moder en bedrövad änka uti livet, vilken vi med all sorgfällighet samma dagen väl begrovo.  

[...] Kejsaren, som ifrån vår ankomst hit till Fez varit lika som ifrån sina sinnen, continuerade i begynnelsen av detta året på samma sätt att illa hantera och plåga oss med ett ganska svårt arbete, så att det för oss syntes nästan omöjligt att länge kunna emotstå: Men som de gamla trälarna berättade oss att han ej alltid frambar uti sitt raseri, utan stundom har ett mildare sinne emot de kristna, så gjorde vi oss mera hopp om någon lindring uti våra olidliga plågor, samt vågade så mycket att vi kastade oss med för honom, en gång då han tycktes vara vid gott humör, och begärde något till kläder, då han var så frikostig att han lät giva oss var och en utav de de kristna trälarna 4 dukater till att köpa kläder för...

Den 23 decemb. blev en utav våra svenska vid namn Swen Stille, som legat sedan den 23 oktober ganska illa sjuk, igenom en salig död förlöst ifrån denna usla träldomen, varuti vi andra till större delen mycket sjukliga uti frätande sorg måste förbliva så länge som den allsmäktige Guden behagade förläna oss krafter att emotstå barbarernas hårda hanterande. Denna Stille var gift uti Calmar och lämnade uti sorg och bekymmer efter sig tillika med sin hustru många små barn: När någon kristen dör får man lov att begrava honom på en därtill utsedd plats utom staden, då slavarna få lov att dem själv utbära, på en vår egen fångebår insydd uti någon gammal rock eller vad som kan fås. 

Den 24 december eller julafton föllo vi ned för kejsaren och begärde att få frihet till vår julhögtids firande, vartill han lämnade oss 3:ne dagar, under vilka vi ej utan besynnerliga sinnens rörelser betraktade vår dyra Frälsares hugneliga födelse, varigenom vi blivit ifrån den eviga träldomen befriade, och kunde oss även ifrån den timliga i sinom tid frälsa. Han har ock därpå bevisat emot oss dyrbara prov. Vi kunde ej annat än med vördnad påminna oss om den nåd vi så många år tillförne, såsom fria och lediga kristna nyttjat, och med timlig förnöjelse överlevat år och tiders häftiga förvandlingar, vid vilka tillfällen man uti en gynnande lycka så litet vet att värdera de oskattbara förmåner man nyttjar; vi kunde således ej utan blygsel erkänna det rättmätiga kors, som vi för syndernas skull förtjänt att draga. Vi måste underkasta oss allmaktens nödiga vilja.  

[...] Man skulle fåfängt bjuda till att beskriva, med vad grymhet kejsaren hanterar, såväl de kristna, som morerna, då han på något sätt bliver förtörnad, som ofta sker utan den ringaste orsak, och då kan han på intet annat sätt stilla sin vrede än medelst någons blods utgjutelse, eller att plåga och illa hantera alla dem, som förekomma.

[...] Och var han på något sätt oroad, ropade han genast till alcajderna, derrop serranij, eller, slå på de kristna, då var det ingen nåd att vänta, utan alla de, som förde befälet sprungo efter oss, och med svåra käppar, gåvo oss slag på slag, vilket merendels varade varade långt på aftonen, så att vi ofta föllo av matthet orkeslösa ned, men i kejsarens närvaro upphörde dessaej förrän vi stego upp och ånyo begynte att springa med så svår börda på blotta huvudet, som vi utom en annas tillhjälp ej kunde lyfta upp. Vid sådana för oss olidliga tillfällen fingo vi hela dagen ej så mycken tid att vi kunde taga en droppe friskt vatten långt mindre något annat att styrka oss med.

Dagen efter vår ankomst till Fez firade morerna en utav sina helgdagar, som kallas Ei dilkebyr, och begås med mycket buler, då vi voro fria från arbete, men följande dagen eller den 28 september blevo vi udrivna att arbeta, och fastän jag var dålig och utmattad, så väl av min sjukdom, som av den långa och tröttsamma resan, så måste jag dock med de andra uti arbete.

Vårt arbete, först vi kommo hit, var att uppbygga ett nytt hönsehus, som ej var så svårt, som vi sedermera fingo med nya murars uppförande och gravars grävande, vilket var ganska svårt och skedde på det sättet, att jorden, som måste med korgar urbärasutur gravarna, blandades med kalk, sand och vatten samt små sten uti en massa, vilken med margaetter eller klubbor stöttes helt hårt tillsammans uti en förutu uppsatt form eller ram så bred och hög av bräder gjord som muren skulle bliva, då den började att hårdna togos bräderna bort. Den liknar en av sten uppförd mur.  

Här var ej som uti Tetuan att det gjordes någon åtskillnad emellan dem, som varit capitainer och det övriga skeppsfolket, därtill fingo vi ej mer än en blanquin om dagen för var och en att leva utav, och ej den minsta vila ifrån solens uppgång till kl. 5 a 6, om aftonen och srundom då kejsaren ej var vid gott humör, vilket som oftast hände, till långt efter solens undergång. När arbetet skulle slutas, hissades en flagga in uti staden vilket gemenligen skedde kl. 4 så framt kejsaren ej pålade oss något ovanligt trälande. Vi hade efter materialiernas inbringande på slottet nästan 1 tysk mil att gå, innan vi kommo till Knuten uti Fez, då vi först måste köpa och tillaga både middag och afton måltid på en sgång, varefter vår vila var ganska kort till att kunna emotstå följande dagens tyngd och hetta, besynnerligen som vi ofta voro så sjuka och dåliga att vi varken kunde äta eller dricka, men lika fullt måste utstå samma trälande, som en frisk.