Då galären hunnit oss så nära att vi kunde talas vid, sade den sig vara från Alger och att de voro våra vänner [...] De föregåvo att de voro nödiga om vatten och begärde att vi ville komma till dem med vår båt, vartill jag ej strax ville samtycka, utan överlade med besättningen om det ej vore möjligt att försvara oss emedan våra stycken voro skarpt laddade och allting färdigt till defension.

De talade oss till nu på engelska nu på spanska, att så mycket bättre kunna förleda oss, att tro dem om vänskap, men som vi trodde att de voro ifrån Alger, och fruktade att efter ett fåfängt försök, med vårt lilla manskap, som var allenast 8 man då däremot på galären var över 80 man, blifva övervunna [...] ty beslöto fördenskull vi att ej längre vägra deras begäran som uti hast blev förvandlad uti en absolut befallning.

Den 27 augusti ankommo vi på redden för staden Tetuan, då morerna med fördubblade fröjde-skri och ett ständigt skjutande firade sin seger såsom fullkomlig.

Då vi vid middags tiden blevo förda iland, kom alcajden Lucas eller gouverneuren utav staden Tetuan, följd av en stor trupp rytteri och lät sätta upp sitt tält vid stranden, vid tältet blev utbrett en stor matta, varpå alcajden satte sig, då vi blevo för honom presenterade. Alcajd kallas här nästan alla officerare som hava något att befalla på kejsarens vägnar: denna uti Tetuan är alldeles som en kung, och för en stat lika som kejsaren själv, utav de kristnas fartyg som bliva tagna av tetuanska galärer behåller alcajden uti Tetuan fartyg och laddning, men besättningen hör kejsaren till.

Vårt intåg till Tetuan skedde i följande ordning. Allt folket som varit besättning på galären, varmed vi blevo till fånga tagna, marcherade förut alla försedda med skjut-gevär, skriade och på deras sätt sjöngo fröjde och- segersånger, samt sköto varandra uti ansiktet med löst krut, därnäst följde en gruvlig musik av trummor, pipor och andra hårda instrumetn, som ständigt lät sig höra med ett olidligt buller; näst efter musiken måste jag, följa ridande på en eländig åsna varefter min kajut-vaktare gosse Hans Lund måste gå och hålla uti svansen och sedermera styrmannen och det övriga folket av min besättning uti en rad, hållandes den ena uti den andra; därpå följde capitainen utav galären i följe med 4 stycken andra officerare till häst, och sedermera alcajden med ett stort sällskap alla till häst [...] på detta sättet nalkades vi staden Tetuan varemot en otalig myckenhet folk voro utgångna att åskåda de segrandes erhållna triumf, varuti vi voro deras förnämsta ögonmärken.

 [...] murarna omkring staden voro alldeles övertäckta med folk, vilka togo emot oss med ett obeskrivligt skriande och buller, varunder vi blevo förda in i Knuten, varest vi ej utan bedrövelse funno åtskilliga kristna, som med oss hade ett lika hårt öde, och var förnämligast av våra landsmän herr capitain Hugu Weilli ifrån Calmar, som med elva själar hade blivit tagen på höjden utav Cadiz av en tetuansk galär och voro hit komna den 21 juli sistlidne; dessutom var här 30 stycken spanjorer vilka voro ifrån Fez komna hit och väntade att bli utlösta.

Dagen efter vår ankomst till Tetuan blev allt folket, som på skeppen blivit tagna, drivna ut att arbeta, dock var arbetet här ej mycket svårt, emedan det endast bestod uti gamla hus-murars nedbrytyande och reparerande. men jag, så väl som de andra, vilka varit skepps-capitainer, voro här fria från arbete och hade vardera 1 blaquin till förtäring om dagen [...] Men dessa förmåner varade inte länge, förrän det kom befallning ifrån kejsaren att alla de kristna slavar skulle komma till Fez, vilket förorsakade oss allesammans mycket oro och fruktan, besynnerligen för mig, som utav morernas hårda hanterande då jag blev tagen, var ganska sjuk och bräcklig och blev så olycklig att besväras av bråck, varifrån jag ej på långsammelig tid blev befriad, så att jag ej tilltrodde mig att kunna emotstå den långa och besvärliga resan ifrån Tetuan till Fez, för vilken orsak jag sökte en härvarande god doktor, som fann mig nästan utom stånd att emotstå en så tröttsam resa, varför han [...] gick till alcajden och intygade min oförmögenhet, samt förmådde även så mycket att jag skulle bliva frigjord emot 700 pesos duros, för vilken orsak jag skulle bliva kvar uti Tetuan, och ej resa med de andra kristna trälarna till Fez. Ett smickrande hopp fägnade mig fördenskull med de tankar att emot förmodan, snart slippa utur barbarernas händer.

[...] Jag levde dock uti god förhoppning ända till den 21 septemb. om morgonen då alla kristna trälar som skulle resa till Fez blevo drivna utur Knuten, och ehuru väl jag föregav mitt sjukliga tillstånd och alcajdens permission att bliva kva, så måste jag dock med våld följa med så sjuk och dålig som jag var, såsom ett besynnerligt Guds underverk måste jag här nämna, att efter det omtalade mig träffade vindbråck, hade jag inga medikamenter, utan som jag i 25 år ej smakat brännvin, så tog jag mig före att var afton supa en liten sup russin druv brännvin, därmed jag under all min fångenskap continuerade och genom Guds nåd därav blev bättre än jag förr på många år varit. Alltså hjälpte samma dryck mig, som tvärt om många 1000de fördärvat av missbruket. Trenne stycken utav våra skepps timmermän och capitain Weilli som givit sig ut för timmerman blevo kvar uti Knuten.

Kristna trälar som med oss skulle resa till Fez voro tillsammans 57 själar, nämligen 31 spanjorer 9 franska 13 svenska 2:ne spanska hustrur ett litet gossebarn och en jude.

Resan från Tetuan till Fez var för oss alla sammans mera svår och olidlig än man skulle kunna föreställa sig, besynnerligen för mig som tillförne var så ganska sjuk och bräcklig. Vägen måste vi taga över höga och branta berg, samt djupa morasaktiga dälder, igenom stora och vilda skogar som mest bestodo av kork med någon al och björck, utan den minsta rast hela dagen, och om nätterna småste vi ligga på jorden under bra himmel, stundom uti ett ganska starkt kallt regn och oväder, som vi besynnerligen 2:ne nätter måste utstå, men av den allt för slippriga och våta leran måtte vi i stället för ligga, hela natten stå och dessutom vart ögonblick vara i fruktan för rövare och skälmar af vilka 4 stycken den 24 september vid middags tiden överfollo mig om ljusa dagen mitt på vägen, då jag satt på mulan [...] så drogo de i hast fram var sin lång kniv, och vid förbifarandet löpo till att i hast mörda mig, som ock skett om jag i hast ej kastat mig på andra sidan om mulan till jorden, då folket kom till hjälp och dessa bovar fördrevo. 

[...] Efter nog många utståndna svårigheter ankommo vi matta och uttröttade till Kejserliga Slottet som är beläget nästan 1 tysk mil - 7 1/2 km - ifrån staden Fez. Den 26 september kl. 3 efter middagen blevo vi uppställda för kejsaren, vars första påseende bådade oss bävan och fruktan, att vi liksom övertygades om den hårdhet varmed vi som trälar under en så grym överhet skulle bliva hanterade. Med en ganska hotande uppsyn kom han emot oss ridande , klädd uti en stor vid kappa med en lång turkisk mössa på huvudet och ett spjut i handen, på ena sidan gick en ung mor vilken bar en stor Par á Soll över hans huvud, och på andra sidan en annan, som passade uppå hans vapen. Då han nalkades dit som vi voro uppställda, måste vi först falla på knä och sedermera med ett vördsamt bugande kyssa på jorden, därefter blevo vi av kejsaren själv mönstrade och alla unga karlar blevo utletade att vara uppassare på slottet, sedermera blevo vi förda till staden Fez uti Knuten.

Knuten här uti Fez är av de kristna uppbyggd efter kejsarens befallning och omgiven med en mur av 20 alnars höjd, var nation har här sina särskilda rum [...] Man skulle omöjligen kunna föreställa sig huru eländigt vi voro logerade uti Knuten, vi måste ligga lika som kreatur på bara jorden och här är så myckenhet av alla slags odjur, som löss, vägglöss, flugor, råttor, möss, skorpioner, tusenben, och insekter, att våra kroppar stundom voro övertäckta därav, att vi nödgades stå upp och skrapa dem av oss och söka ett annat rum att ligga på, dock voro vi ej länge där förrän vi voro av samma olägenhet överhopade, och har det hänt att jag funnit en skorpion död under mig då jag stått upp av mitt eländiga läger, och var undransvärdt att vi ej blevo av så förgiftade kräk dödade.