Den 27 augusti ankommo vi på redden för staden Tetuan, då morerna med fördubblade fröjde-skri och ett ständigt skjutande firade sin seger såsom fullkomlig.

Då vi vid middags tiden blevo förda iland, kom alcajden Lucas eller gouverneuren utav staden Tetuan, följd av en stor trupp rytteri och lät sätta upp sitt tält vid stranden, vid tältet blev utbrett en stor matta, varpå alcajden satte sig, då vi blevo för honom presenterade. Alcajd kallas här nästan alla officerare som hava något att befalla på kejsarens vägnar: denna uti Tetuan är alldeles som en kung, och för en stat lika som kejsaren själv, utav de kristnas fartyg som bliva tagna av tetuanska galärer behåller alcajden uti Tetuan fartyg och laddning, men besättningen hör kejsaren till.

Vårt intåg till Tetuan skedde i följande ordning. Allt folket som varit besättning på galären, varmed vi blevo till fånga tagna, marcherade förut alla försedda med skjut-gevär, skriade och på deras sätt sjöngo fröjde och- segersånger, samt sköto varandra uti ansiktet med löst krut, därnäst följde en gruvlig musik av trummor, pipor och andra hårda instrumetn, som ständigt lät sig höra med ett olidligt buller; näst efter musiken måste jag, följa ridande på en eländig åsna varefter min kajut-vaktare gosse Hans Lund måste gå och hålla uti svansen och sedermera styrmannen och det övriga folket av min besättning uti en rad, hållandes den ena uti den andra; därpå följde capitainen utav galären i följe med 4 stycken andra officerare till häst, och sedermera alcajden med ett stort sällskap alla till häst [...] på detta sättet nalkades vi staden Tetuan varemot en otalig myckenhet folk voro utgångna att åskåda de segrandes erhållna triumf, varuti vi voro deras förnämsta ögonmärken.

[...] Man skulle fåfängt bjuda till att beskriva, med vad grymhet kejsaren hanterar, såväl de kristna, som morerna, då han på något sätt bliver förtörnad, som ofta sker utan den ringaste orsak, och då kan han på intet annat sätt stilla sin vrede än medelst någons blods utgjutelse, eller att plåga och illa hantera alla dem, som förekomma.

[...] Och var han på något sätt oroad, ropade han genast till alcajderna, derrop serranij, eller, slå på de kristna, då var det ingen nåd att vänta, utan alla de, som förde befälet sprungo efter oss, och med svåra käppar, gåvo oss slag på slag, vilket merendels varade varade långt på aftonen, så att vi ofta föllo av matthet orkeslösa ned, men i kejsarens närvaro upphörde dessaej förrän vi stego upp och ånyo begynte att springa med så svår börda på blotta huvudet, som vi utom en annas tillhjälp ej kunde lyfta upp. Vid sådana för oss olidliga tillfällen fingo vi hela dagen ej så mycken tid att vi kunde taga en droppe friskt vatten långt mindre något annat att styrka oss med.