[...] Jag levde dock uti god förhoppning ända till den 21 septemb. om morgonen då alla kristna trälar som skulle resa till Fez blevo drivna utur Knuten, och ehuru väl jag föregav mitt sjukliga tillstånd och alcajdens permission att bliva kva, så måste jag dock med våld följa med så sjuk och dålig som jag var, såsom ett besynnerligt Guds underverk måste jag här nämna, att efter det omtalade mig träffade vindbråck, hade jag inga medikamenter, utan som jag i 25 år ej smakat brännvin, så tog jag mig före att var afton supa en liten sup russin druv brännvin, därmed jag under all min fångenskap continuerade och genom Guds nåd därav blev bättre än jag förr på många år varit. Alltså hjälpte samma dryck mig, som tvärt om många 1000de fördärvat av missbruket. Trenne stycken utav våra skepps timmermän och capitain Weilli som givit sig ut för timmerman blevo kvar uti Knuten.

Kristna trälar som med oss skulle resa till Fez voro tillsammans 57 själar, nämligen 31 spanjorer 9 franska 13 svenska 2:ne spanska hustrur ett litet gossebarn och en jude.

Resan från Tetuan till Fez var för oss alla sammans mera svår och olidlig än man skulle kunna föreställa sig, besynnerligen för mig som tillförne var så ganska sjuk och bräcklig. Vägen måste vi taga över höga och branta berg, samt djupa morasaktiga dälder, igenom stora och vilda skogar som mest bestodo av kork med någon al och björck, utan den minsta rast hela dagen, och om nätterna småste vi ligga på jorden under bra himmel, stundom uti ett ganska starkt kallt regn och oväder, som vi besynnerligen 2:ne nätter måste utstå, men av den allt för slippriga och våta leran måtte vi i stället för ligga, hela natten stå och dessutom vart ögonblick vara i fruktan för rövare och skälmar af vilka 4 stycken den 24 september vid middags tiden överfollo mig om ljusa dagen mitt på vägen, då jag satt på mulan [...] så drogo de i hast fram var sin lång kniv, och vid förbifarandet löpo till att i hast mörda mig, som ock skett om jag i hast ej kastat mig på andra sidan om mulan till jorden, då folket kom till hjälp och dessa bovar fördrevo. 

[...] Efter nog många utståndna svårigheter ankommo vi matta och uttröttade till Kejserliga Slottet som är beläget nästan 1 tysk mil - 7 1/2 km - ifrån staden Fez. Den 26 september kl. 3 efter middagen blevo vi uppställda för kejsaren, vars första påseende bådade oss bävan och fruktan, att vi liksom övertygades om den hårdhet varmed vi som trälar under en så grym överhet skulle bliva hanterade. Med en ganska hotande uppsyn kom han emot oss ridande , klädd uti en stor vid kappa med en lång turkisk mössa på huvudet och ett spjut i handen, på ena sidan gick en ung mor vilken bar en stor Par á Soll över hans huvud, och på andra sidan en annan, som passade uppå hans vapen. Då han nalkades dit som vi voro uppställda, måste vi först falla på knä och sedermera med ett vördsamt bugande kyssa på jorden, därefter blevo vi av kejsaren själv mönstrade och alla unga karlar blevo utletade att vara uppassare på slottet, sedermera blevo vi förda till staden Fez uti Knuten.

Knuten här uti Fez är av de kristna uppbyggd efter kejsarens befallning och omgiven med en mur av 20 alnars höjd, var nation har här sina särskilda rum [...] Man skulle omöjligen kunna föreställa sig huru eländigt vi voro logerade uti Knuten, vi måste ligga lika som kreatur på bara jorden och här är så myckenhet av alla slags odjur, som löss, vägglöss, flugor, råttor, möss, skorpioner, tusenben, och insekter, att våra kroppar stundom voro övertäckta därav, att vi nödgades stå upp och skrapa dem av oss och söka ett annat rum att ligga på, dock voro vi ej länge där förrän vi voro av samma olägenhet överhopade, och har det hänt att jag funnit en skorpion död under mig då jag stått upp av mitt eländiga läger, och var undransvärdt att vi ej blevo av så förgiftade kräk dödade. 

Dagen efter vår ankomst till Fez firade morerna en utav sina helgdagar, som kallas Ei dilkebyr, och begås med mycket buler, då vi voro fria från arbete, men följande dagen eller den 28 september blevo vi udrivna att arbeta, och fastän jag var dålig och utmattad, så väl av min sjukdom, som av den långa och tröttsamma resan, så måste jag dock med de andra uti arbete.

Vårt arbete, först vi kommo hit, var att uppbygga ett nytt hönsehus, som ej var så svårt, som vi sedermera fingo med nya murars uppförande och gravars grävande, vilket var ganska svårt och skedde på det sättet, att jorden, som måste med korgar urbärasutur gravarna, blandades med kalk, sand och vatten samt små sten uti en massa, vilken med margaetter eller klubbor stöttes helt hårt tillsammans uti en förutu uppsatt form eller ram så bred och hög av bräder gjord som muren skulle bliva, då den började att hårdna togos bräderna bort. Den liknar en av sten uppförd mur.  

Här var ej som uti Tetuan att det gjordes någon åtskillnad emellan dem, som varit capitainer och det övriga skeppsfolket, därtill fingo vi ej mer än en blanquin om dagen för var och en att leva utav, och ej den minsta vila ifrån solens uppgång till kl. 5 a 6, om aftonen och srundom då kejsaren ej var vid gott humör, vilket som oftast hände, till långt efter solens undergång. När arbetet skulle slutas, hissades en flagga in uti staden vilket gemenligen skedde kl. 4 så framt kejsaren ej pålade oss något ovanligt trälande. Vi hade efter materialiernas inbringande på slottet nästan 1 tysk mil att gå, innan vi kommo till Knuten uti Fez, då vi först måste köpa och tillaga både middag och afton måltid på en sgång, varefter vår vila var ganska kort till att kunna emotstå följande dagens tyngd och hetta, besynnerligen som vi ofta voro så sjuka och dåliga att vi varken kunde äta eller dricka, men lika fullt måste utstå samma trälande, som en frisk. 

[...] Man skulle fåfängt bjuda till att beskriva, med vad grymhet kejsaren hanterar, såväl de kristna, som morerna, då han på något sätt bliver förtörnad, som ofta sker utan den ringaste orsak, och då kan han på intet annat sätt stilla sin vrede än medelst någons blods utgjutelse, eller att plåga och illa hantera alla dem, som förekomma.

[...] Och var han på något sätt oroad, ropade han genast till alcajderna, derrop serranij, eller, slå på de kristna, då var det ingen nåd att vänta, utan alla de, som förde befälet sprungo efter oss, och med svåra käppar, gåvo oss slag på slag, vilket merendels varade varade långt på aftonen, så att vi ofta föllo av matthet orkeslösa ned, men i kejsarens närvaro upphörde dessaej förrän vi stego upp och ånyo begynte att springa med så svår börda på blotta huvudet, som vi utom en annas tillhjälp ej kunde lyfta upp. Vid sådana för oss olidliga tillfällen fingo vi hela dagen ej så mycken tid att vi kunde taga en droppe friskt vatten långt mindre något annat att styrka oss med.