Då galären hunnit oss så nära att vi kunde talas vid, sade den sig vara från Alger och att de voro våra vänner [...] De föregåvo att de voro nödiga om vatten och begärde att vi ville komma till dem med vår båt, vartill jag ej strax ville samtycka, utan överlade med besättningen om det ej vore möjligt att försvara oss emedan våra stycken voro skarpt laddade och allting färdigt till defension.

[...] Jag levde dock uti god förhoppning ända till den 21 septemb. om morgonen då alla kristna trälar som skulle resa till Fez blevo drivna utur Knuten, och ehuru väl jag föregav mitt sjukliga tillstånd och alcajdens permission att bliva kva, så måste jag dock med våld följa med så sjuk och dålig som jag var, såsom ett besynnerligt Guds underverk måste jag här nämna, att efter det omtalade mig träffade vindbråck, hade jag inga medikamenter, utan som jag i 25 år ej smakat brännvin, så tog jag mig före att var afton supa en liten sup russin druv brännvin, därmed jag under all min fångenskap continuerade och genom Guds nåd därav blev bättre än jag förr på många år varit. Alltså hjälpte samma dryck mig, som tvärt om många 1000de fördärvat av missbruket. Trenne stycken utav våra skepps timmermän och capitain Weilli som givit sig ut för timmerman blevo kvar uti Knuten.

[...] Efter nog många utståndna svårigheter ankommo vi matta och uttröttade till Kejserliga Slottet som är beläget nästan 1 tysk mil - 7 1/2 km - ifrån staden Fez. Den 26 september kl. 3 efter middagen blevo vi uppställda för kejsaren, vars första påseende bådade oss bävan och fruktan, att vi liksom övertygades om den hårdhet varmed vi som trälar under en så grym överhet skulle bliva hanterade. Med en ganska hotande uppsyn kom han emot oss ridande , klädd uti en stor vid kappa med en lång turkisk mössa på huvudet och ett spjut i handen, på ena sidan gick en ung mor vilken bar en stor Par á Soll över hans huvud, och på andra sidan en annan, som passade uppå hans vapen. Då han nalkades dit som vi voro uppställda, måste vi först falla på knä och sedermera med ett vördsamt bugande kyssa på jorden, därefter blevo vi av kejsaren själv mönstrade och alla unga karlar blevo utletade att vara uppassare på slottet, sedermera blevo vi förda till staden Fez uti Knuten.

Här var ej som uti Tetuan att det gjordes någon åtskillnad emellan dem, som varit capitainer och det övriga skeppsfolket, därtill fingo vi ej mer än en blanquin om dagen för var och en att leva utav, och ej den minsta vila ifrån solens uppgång till kl. 5 a 6, om aftonen och srundom då kejsaren ej var vid gott humör, vilket som oftast hände, till långt efter solens undergång. När arbetet skulle slutas, hissades en flagga in uti staden vilket gemenligen skedde kl. 4 så framt kejsaren ej pålade oss något ovanligt trälande. Vi hade efter materialiernas inbringande på slottet nästan 1 tysk mil att gå, innan vi kommo till Knuten uti Fez, då vi först måste köpa och tillaga både middag och afton måltid på en sgång, varefter vår vila var ganska kort till att kunna emotstå följande dagens tyngd och hetta, besynnerligen som vi ofta voro så sjuka och dåliga att vi varken kunde äta eller dricka, men lika fullt måste utstå samma trälande, som en frisk. 

Den 23 decemb. blev en utav våra svenska vid namn Swen Stille, som legat sedan den 23 oktober ganska illa sjuk, igenom en salig död förlöst ifrån denna usla träldomen, varuti vi andra till större delen mycket sjukliga uti frätande sorg måste förbliva så länge som den allsmäktige Guden behagade förläna oss krafter att emotstå barbarernas hårda hanterande. Denna Stille var gift uti Calmar och lämnade uti sorg och bekymmer efter sig tillika med sin hustru många små barn: När någon kristen dör får man lov att begrava honom på en därtill utsedd plats utom staden, då slavarna få lov att dem själv utbära, på en vår egen fångebår insydd uti någon gammal rock eller vad som kan fås. 

Den 24 december eller julafton föllo vi ned för kejsaren och begärde att få frihet till vår julhögtids firande, vartill han lämnade oss 3:ne dagar, under vilka vi ej utan besynnerliga sinnens rörelser betraktade vår dyra Frälsares hugneliga födelse, varigenom vi blivit ifrån den eviga träldomen befriade, och kunde oss även ifrån den timliga i sinom tid frälsa. Han har ock därpå bevisat emot oss dyrbara prov. Vi kunde ej annat än med vördnad påminna oss om den nåd vi så många år tillförne, såsom fria och lediga kristna nyttjat, och med timlig förnöjelse överlevat år och tiders häftiga förvandlingar, vid vilka tillfällen man uti en gynnande lycka så litet vet att värdera de oskattbara förmåner man nyttjar; vi kunde således ej utan blygsel erkänna det rättmätiga kors, som vi för syndernas skull förtjänt att draga. Vi måste underkasta oss allmaktens nödiga vilja.  

[...] Kejsaren, som ifrån vår ankomst hit till Fez varit lika som ifrån sina sinnen, continuerade i begynnelsen av detta året på samma sätt att illa hantera och plåga oss med ett ganska svårt arbete, så att det för oss syntes nästan omöjligt att länge kunna emotstå: Men som de gamla trälarna berättade oss att han ej alltid frambar uti sitt raseri, utan stundom har ett mildare sinne emot de kristna, så gjorde vi oss mera hopp om någon lindring uti våra olidliga plågor, samt vågade så mycket att vi kastade oss med för honom, en gång då han tycktes vara vid gott humör, och begärde något till kläder, då han var så frikostig att han lät giva oss var och en utav de de kristna trälarna 4 dukater till att köpa kläder för...

[...] I slutet af april månad kommo tidningar att breverna skulle till ett stort antal komma till kejsaren, vilket honom ganska mycket oroade, efter han ej visste om de kommo som fiender eller vänner. Brever kallas här egentligen landsfolket eller bergs bebyggare, vilka många tusende tillsammans resa hela landet igenom; de föra med sig hustrur, barn, boskap och allt vad de äga, där de finna en bekvämlig plats så de upp sina tjäll, plöja och så. Men efter skörden bryta de upp och söka andra platser; då dessa flockar trosta varandra, hava de ständiga krig sins emellan, och den som vinner borttager de andras egendom och skingrar de överblivna; med städernas inbyggare hava de ock ständigt fientligheter, emedan de bortröva och stjäla ifrån städernas folk deras kreatur, och annan egendom, vilket de ock gör tillbaka. Kejsaren plägar merendels hava fred med breverna sedan han så mycket förlorat vid deras fiendeskap, emedan de 7 gånger satt honom ifrån kejsare-värdigheten och satt hans bror mulli Gerdis i hans ställe, för vilken orsak kejsaren så mycket fruktade deras ankomst, ehuru de annars borde anses för hans undersåtar.