Då galären hunnit oss så nära att vi kunde talas vid, sade den sig vara från Alger och att de voro våra vänner [...] De föregåvo att de voro nödiga om vatten och begärde att vi ville komma till dem med vår båt, vartill jag ej strax ville samtycka, utan överlade med besättningen om det ej vore möjligt att försvara oss emedan våra stycken voro skarpt laddade och allting färdigt till defension.

De talade oss till nu på engelska nu på spanska, att så mycket bättre kunna förleda oss, att tro dem om vänskap, men som vi trodde att de voro ifrån Alger, och fruktade att efter ett fåfängt försök, med vårt lilla manskap, som var allenast 8 man då däremot på galären var över 80 man, blifva övervunna [...] ty beslöto fördenskull vi att ej längre vägra deras begäran som uti hast blev förvandlad uti en absolut befallning.

Lät fördenskull sätta ut båten och skickade styrmannen tillika med 2:ne matroser ombord på galären att avhämta kärl till vattens fyllnad men då de foro tillbaka måste de taga med sig 6 stycken morer, vilka kommo ombord på vårt fartyg [...] blev jag av morerna överfallen, eländigt slagen och sparkad, varefter de kastade mig ned uti båten därmed jag tillika med mitt folk blev förd ombord på barbariska galären [...] Och som det var alldeles stilla boxerade morerna vårt fartyg...

[...] Vi hade uti begynnelsen varit ganska illa utkomna här uti Fez, ty vi kunde omöjligen leva av det lilla vi fingo om dagen av kejsaren , och allt vad vi hade till understöd alla tillsammans voro de 7 guineer, som jag gömde undan då jag blev tagen; om inte herr consul George Logie uti Alger varit så gunstlig och skickat oss den 1 februari 1755 50 stycken växel-dukater, fastän han därtill ännu ej fått någon mig bekant befallning från Sverige. Sedermera blev mig ock tillskickat, ifrån några stycken svenska kofferdi capitainer som voro uti Gibraltar och fått veta om vårt elände, 8 dukater och 16 blanquin. Den 23 januari avled en av våra svenska gossar kalld Gustaf Lambrich efter en ganska långsam vattusot genom en pinsam död, han var ifrån Öland, salig herr kyrkoherden Lambrichs son, havande ännu sin k. moder en bedrövad änka uti livet, vilken vi med all sorgfällighet samma dagen väl begrovo.