[...] Efter nog många utståndna svårigheter ankommo vi matta och uttröttade till Kejserliga Slottet som är beläget nästan 1 tysk mil - 7 1/2 km - ifrån staden Fez. Den 26 september kl. 3 efter middagen blevo vi uppställda för kejsaren, vars första påseende bådade oss bävan och fruktan, att vi liksom övertygades om den hårdhet varmed vi som trälar under en så grym överhet skulle bliva hanterade. Med en ganska hotande uppsyn kom han emot oss ridande , klädd uti en stor vid kappa med en lång turkisk mössa på huvudet och ett spjut i handen, på ena sidan gick en ung mor vilken bar en stor Par á Soll över hans huvud, och på andra sidan en annan, som passade uppå hans vapen. Då han nalkades dit som vi voro uppställda, måste vi först falla på knä och sedermera med ett vördsamt bugande kyssa på jorden, därefter blevo vi av kejsaren själv mönstrade och alla unga karlar blevo utletade att vara uppassare på slottet, sedermera blevo vi förda till staden Fez uti Knuten.

[...] Man skulle fåfängt bjuda till att beskriva, med vad grymhet kejsaren hanterar, såväl de kristna, som morerna, då han på något sätt bliver förtörnad, som ofta sker utan den ringaste orsak, och då kan han på intet annat sätt stilla sin vrede än medelst någons blods utgjutelse, eller att plåga och illa hantera alla dem, som förekomma.

[...] Och var han på något sätt oroad, ropade han genast till alcajderna, derrop serranij, eller, slå på de kristna, då var det ingen nåd att vänta, utan alla de, som förde befälet sprungo efter oss, och med svåra käppar, gåvo oss slag på slag, vilket merendels varade varade långt på aftonen, så att vi ofta föllo av matthet orkeslösa ned, men i kejsarens närvaro upphörde dessaej förrän vi stego upp och ånyo begynte att springa med så svår börda på blotta huvudet, som vi utom en annas tillhjälp ej kunde lyfta upp. Vid sådana för oss olidliga tillfällen fingo vi hela dagen ej så mycken tid att vi kunde taga en droppe friskt vatten långt mindre något annat att styrka oss med.

[...] Kejsaren, som ifrån vår ankomst hit till Fez varit lika som ifrån sina sinnen, continuerade i begynnelsen av detta året på samma sätt att illa hantera och plåga oss med ett ganska svårt arbete, så att det för oss syntes nästan omöjligt att länge kunna emotstå: Men som de gamla trälarna berättade oss att han ej alltid frambar uti sitt raseri, utan stundom har ett mildare sinne emot de kristna, så gjorde vi oss mera hopp om någon lindring uti våra olidliga plågor, samt vågade så mycket att vi kastade oss med för honom, en gång då han tycktes vara vid gott humör, och begärde något till kläder, då han var så frikostig att han lät giva oss var och en utav de de kristna trälarna 4 dukater till att köpa kläder för...

[...] Vi hade uti begynnelsen varit ganska illa utkomna här uti Fez, ty vi kunde omöjligen leva av det lilla vi fingo om dagen av kejsaren , och allt vad vi hade till understöd alla tillsammans voro de 7 guineer, som jag gömde undan då jag blev tagen; om inte herr consul George Logie uti Alger varit så gunstlig och skickat oss den 1 februari 1755 50 stycken växel-dukater, fastän han därtill ännu ej fått någon mig bekant befallning från Sverige. Sedermera blev mig ock tillskickat, ifrån några stycken svenska kofferdi capitainer som voro uti Gibraltar och fått veta om vårt elände, 8 dukater och 16 blanquin. Den 23 januari avled en av våra svenska gossar kalld Gustaf Lambrich efter en ganska långsam vattusot genom en pinsam död, han var ifrån Öland, salig herr kyrkoherden Lambrichs son, havande ännu sin k. moder en bedrövad änka uti livet, vilken vi med all sorgfällighet samma dagen väl begrovo.  

Kejsarens ostadiga sinne fingo vi dagligen förnimma uti de första månaderna på året, fastän han under den tiden plågade mera sina egna officerare än oss kristna, ty stundom lät han slå dem med käppar så man trodde att dem aldrig undslippa med livet, och stundom måste de till hans förnöjelse bitas och fäktas emot varandra...

[...] Uti mars månad var kejsaren dock mycket god emot de kristna, så att han stundom då det var svårt oväder och regn när vi kommo ut att arbeta, lät oss gå tillbaka och bliva hemma uti Knuten...

Men denna hans mildhet blev [...] förvandlad uti tyranni, besynnerligen efter den 13 april, då hans fastlag, lent eller ramdam kallad, begyntes.

[...] Denna tiden lät han mörda större delen av sina förnämsta officerare, andra lät hans ganska illa piska och plåga och de kristna med ett fördubblat svårt arbete tvinga under alcajdernas omänskliga händer med hugg och slag, så de föllo som döda under bördorna och trodde vi ofta aldrig slippa med livet ifrån arbetet, som emot vanligheten stundom varade till sent på natten, besynnerligen de första 14 dagarna utav dess fastlag, då kejsaren nästan ständigt var närvarande: Men sedermera blev han något bättre till humörs då han fick en present utav gouverneuren uti Salé, som bestod av rött och blått kläde...   

[...] I slutet af april månad kommo tidningar att breverna skulle till ett stort antal komma till kejsaren, vilket honom ganska mycket oroade, efter han ej visste om de kommo som fiender eller vänner. Brever kallas här egentligen landsfolket eller bergs bebyggare, vilka många tusende tillsammans resa hela landet igenom; de föra med sig hustrur, barn, boskap och allt vad de äga, där de finna en bekvämlig plats så de upp sina tjäll, plöja och så. Men efter skörden bryta de upp och söka andra platser; då dessa flockar trosta varandra, hava de ständiga krig sins emellan, och den som vinner borttager de andras egendom och skingrar de överblivna; med städernas inbyggare hava de ock ständigt fientligheter, emedan de bortröva och stjäla ifrån städernas folk deras kreatur, och annan egendom, vilket de ock gör tillbaka. Kejsaren plägar merendels hava fred med breverna sedan han så mycket förlorat vid deras fiendeskap, emedan de 7 gånger satt honom ifrån kejsare-värdigheten och satt hans bror mulli Gerdis i hans ställe, för vilken orsak kejsaren så mycket fruktade deras ankomst, ehuru de annars borde anses för hans undersåtar.