Grymhet

[...] Man skulle fåfängt bjuda till att beskriva, med vad grymhet kejsaren hanterar, såväl de kristna, som morerna, då han på något sätt bliver förtörnad, som ofta sker utan den ringaste orsak, och då kan han på intet annat sätt stilla sin vrede än medelst någons blods utgjutelse, eller att plåga och illa hantera alla dem, som förekomma.

[...] Och var han på något sätt oroad, ropade han genast till alcajderna, derrop serranij, eller, slå på de kristna, då var det ingen nåd att vänta, utan alla de, som förde befälet sprungo efter oss, och med svåra käppar, gåvo oss slag på slag, vilket merendels varade varade långt på aftonen, så att vi ofta föllo av matthet orkeslösa ned, men i kejsarens närvaro upphörde dessaej förrän vi stego upp och ånyo begynte att springa med så svår börda på blotta huvudet, som vi utom en annas tillhjälp ej kunde lyfta upp. Vid sådana för oss olidliga tillfällen fingo vi hela dagen ej så mycken tid att vi kunde taga en droppe friskt vatten långt mindre något annat att styrka oss med.